heartbreak town.
Jag måste erkänna något som egentligen är ganska ointressant och deprimerande om mig. Men jag måste liksom skriva det ändå.
Det trista och det verkligen dumma är att jag mår fruktansvärt kasst och tycker det är jätte jobbigt att gå på stan eller till plugget och känna mig obekväm med det jag har på mig. Inte så att just kläderna är obekväma utan det att jag inte känner mig snygg i det jag har på mig. Jag trivs liksom inte.
När den kännslan kommer kan jag inte sluta tänka och fundera på vem jag är. För det är just det jag inte vet..
...och det är just det som är så jobbigt.
sv: tack :*
Du inte för att det kanske är någon tröst, men jag är inne i samma tankar emellanåt, känner mig äcklad av mig själv som ens går ut bland folk när man ser så hemsk ut.... fast egentligen är det ju bara fel, man känner sig bara på ett visst sätt
Åh skönt att någon annan är likadan! jag har vänner som kan köpa 10 saker medan jag köper 1 sak om vi är på stan en dag, det känns som att man är den enda som har ångest över sånt :/
jag känner igen känslan.
du är i alla fall snygg. och otroligt vacker. även om det inte hjälper att höra det. alls.
åh vad jag känner igen mig också.
lilla fröken ingelsten, du är ju freaking assnygg, så tyst på dig! :)
jag förstår dock känslan du beskriver (tror alla känner så ibland)
jag har tänkt ganskamycket på vem jag är o så,och det har nog funkat ganska bra tillslut. man måste acceptera hur man ser ut, vad man tycker osv. för att kunna bli kompis med sig själv :)
Inte streta emot så mkt typ. vara glad för att man HAR EN SJUKT SNYGG KLÄDSTIL, för det har du, har colla intressen, bra kompisar osv. :))
kram på dig
åh, men hjärtat. jag brukade också få den känslan ibland, men vet du? den gick över. den gick över när jag flyttade från stockholm till london. jag hade trott att jag skulle bli om möjligt ÄNNU osäkrare här och må ÄNNU sämre, med tanke på hur stor staden är och med tanke på hur mycket snyggare folket klär sig här än i stockholm. men inte. och jag förstod äntligen att det är FOLKET i stockholm som har fått mig att må så där, det är deras inställningar och attityder och deras BLICKAR. det är nästan tyst mobbning ibland. och jag förstod det aldrig när jag bodde där, jag trodde det var mig det var fel på. men här i london, i en av fashions riktiga huvudstäder, mår jag hundra gånger bättre och kan klä mig exakt precis hur jag vill: ingen dömer mig. in fact, folk SER UPP till mig och uppskattar min stil som någonting individuellt och eget, någonting unikt och BRA. jag tycker det är sorgligt att vad det tog för mig för att bli av med den känslan var att flytta utomlands. men det hjälpte ju. nu mår jag bättre. & nu när jag hälsar på i sverige ibland så har jag den skönaste känslan i världen, för när jag får de där blickarna i stockholm så får jag inte den negativa känslan längre. jag VET nämligen att det inte är mig det är fel på; det är dem. och det kan inte jag ändra på. och jag bryr mig inte ens en tusendels sekund av vad de tycker längre.
men vet du? den känslan försvinner efter ett tag.
man behöver bara hitta sig själv bland alla de där fashionista människorna. och att man är fin som man är!
och tack för din jättefina kommentar!
