vad jag känner idag.


Saknad.



Jag saknar alla vita backar, pulsar genom snön, afterski med skratt och ramsor, choklad och spännande mat, fotorunder med sofie, skitsnack och skrik i liftar, drömmar om kvällarna och den där boken.

Saknade hem, pojken på bussen, otur och lycka, hopp och drömmar åter igen, se honom gå i väg, tunga väskor, att packa upp, tillbaks till skolan, brunbränd, att snacka skidresan, nästan nervös inför träning, att komma hem och känna hemtrevnad, chock, tårar kvällen ut. Nu fattas det något innom mig, och jag känner sorg men vill inte, kan inte, orkar inte prata om det. Så liten men ändå ett hål i själen.
Saknad.

morgontankar.

för jag orkar inte gå upp idag. Puss




[ph: av mig]

vardagstankar.


Lite såhär känns det dagar som dessa då kylan kryper på kroppen och ger kroppen sorg och ensamhet, känslor som inte borde finnas där:



Jag mår bra, jag är frisk igen och jag har vänner och familj som oftast kan beskrivas som guld och det viktigaste och bästa i livet. Jag har resor planerade och bra beslut som är tagna, jag har pojkar som tittar på mig på bussen och pengar i plånboken. Men ändå, när man sitter där vid skolbänken och tittar ner på sina uppvikta shorts och alldeles för tunna strumpbyxor, de man har haft sju dagar i sträck och som har blivit noppiga och slitna, de som dessutom ger en tydligare blick på varje flickas komplex, låren så känner man sig inte helt lycklig. Inte jag i alla fall.

Fastän jag har lycka, det bästa som finns så är jag inte nöjd med Hannah. För jag klär mig inte som jag vill, jag har så svårt att ta beslut och införskaffa det jag drömmer om. Jag kan inte låta bli att irritera mig på vänner och de som inte riktigt gör som jag tycker de borde. I vinterkyliga dagar som dessa känner jag mig inte så nöjd med mig själv, obekväm liksom. Men så tänker jag hur jag är och vad jag tycker om och känner mig genast bättre, då känner jag mig genast nöjd.

Det är okej att köpa mycket nytt när de tisdagskänslor jag får går genom kroppen. Det är dags för mig att satsa lite på mig själv och bli så bra utåt som jag känner mig inåt. Jag vill bli en bättre vän, en som är mer social, sprallig och lugn, så som jag egentligen är men som försvinner när allt blir så himla kalt och jag får vinterjackångest.

Fast allting är ganska bra egentligen, det flyter på men jag kan liksom inte låta dessa tankarna gå. Det är nog så att jag måste avsluta varje ord och mening med Ps. Glöm inte att ta tag i dina drömmar också.

Jag får inte glömma det.

[text och bild av mig]

för det var så kallt.


jag ser att snön börjar smälta och det känns inte sådär sorgligt längre. Nu kanske våren kommer, blommor vita och blå, grönare gräs och det bästa av allt, vårsol. För visst längtar vi efter picknik i parkerna? Puss


Typiska stunder. Man står där i fönstret med brasan brinnande och med koppen med den varma chokladen värmande i händerna. Näsan är röd och man undrar när allt ska börja. När ska snön försvinna bort och allt sluta kännas så. himla. grått.
[ph: av mig på syster]

det som inte läker alla sår.

I morse åt jag pankakor som jag och min syster gjorde tillsammans. Det tog en evig tid innan de blev hela och obrända. Men sedan, till smält choklad, hallon och snöigt florsocker blev det hur gott som helst. Puss




Just nu, med 39 graders feber och tårar i ögonvrån känns jullovet inte lika fantastiskt längre. Saltet bränner nästan och gör så att mina ögon svider och all längtan till helger, resor och bättre kvällar gör att hjärtat dunkar fortare och gör lite ondare. Hela kroppen är ömm och händerna skakar.
Om det är för att jag fortfarande är sjuk eller om det är för alla obetydliga gräl med de som jag behöver något otroligt vet jag inte.  Och även om allt är löst och allt är okej så är det så himla svårt att veta vad man ska göra när man känner mer tvivel än tro.

[bilder av mig]


precius time running by.

Just i kväll insåg jag hur himla fort tiden går, att det verkligen gäller att ta vara på varige sekund. Ett år har gått och det har gått fort, jag vill inte ångra att jag inte gjorde vissa saker och att jag mest bara lät tid rusa förbi ett helt år. Lovet är planerat och jag vet att allt kommer bli så himla bra. Jag lovar mig själv det, här och nu. Puss


[bild av mig]

måndagskännslor.


med en förkyldning lät jag under dagens enda lektion tankarna snurra kring dagens kännslor. Det blir en himla röra med ord och rim men mer än så får jag inte fram en snöslaskig måndag som denna. Puss



prickiga händer
magont
halsen bränner, huvudet dunkar
fort, fort, fort
det snurrar, jag känner mig så poetiskt klok
men klarar inte att fokusera
vill mest göra annat mycket mera
Dansa, kyssa, känna flera, flera
ändå är det du
inget känns roligt, ingel känns kul
ändå älskar jag
också jul




minusgrader.

Tisdagar sätter verkligen sina spår in på bara själen. Kylan, kärleken och de där kyssarna.
I drömmen som i verkligheten, raka vägen in på själen. När jag inte finner några ord är det bara att lyssna på låten och känna de små lyckorusen in i magen. Nu i vintertider så består mitt liv nästan bara av lyckorus. (även fast kylan är så svidande och väntetiden på bussen är så lång) Hoppas ni har det bra där ute. Puss



Bilder på/av mig.


hjärtanes.

I morse snöade det. ett tunt täcke la sig på marken och lyste upp morgonmörkret och en morgontrött sextonåring blev med ens pigg över en av årets bästa morgnar. snön faller och jag är glad.


Synd bara att morgonen förstörs av andras sura miner. morgonirritationen lägger sig i luften och hatet mot frusna himmladroppar går som en oas runt mig. jag kom försent för att jag var tvungen att släcka alla juljus och stänga av musiken som spelar melodier som jag senast förde för ett år sedan. säg att jag är tidig, säg att jag inte är klok. Men minns ni?

Vem drömmer inte om kyssar i tunnt snöfall? Handen i min känns så mycket varmare när vi vandrar i minus grader. Den varma chokladen, latten eller mitt kanelsmakande té smakar aldrig så gott som nu och plöttsligt finns det en mening med en soffa framför spisen och den där juliga skyltningen utanför butiken.

Nu när jag nyss vandrade med snabba steg genom stan slutade snön falla och innan jag han tänka något annat var mina steg inte lika snabba längre, de var korta och försiktiga, det var is och slask.

Nu sitter jag framför datorn i skolan drömmer mig till snötäckta byar och hans värmande hand. Det räcker med att drömma. allt känns ganska fint ändå.


Och så nu började snön falla igen. Det är fredag, det är helg och jag är glad, igen.
Puss


att bara vara där i drömmen.

jag måste bara få skriva lite till.


ph: weheartit.

Han skriver att han ska gå och lägga sig i den nya dubbelsängen i den lilla lägenheten där han bor. Han skriver att han hellre hade haft mig där än den tomma ytan som bara är där och finns. Han är inte en sådan som brer ut sig utan mer en sån som håller sig på sin plats, fast kanske flyttar sig lite närmare, kanske för att han fryser, kanske för att han tycker om den som ligger bredvid.

Jag svarar och säger att tråkighetsnivån pluggandet har nått sin gräns och att jag hellre tar upp den där tomma ytan och ligger och pratar med honom. Jag berättar hur mycket jag kan prata när jag väl kommer i gång och hur mycket jag har att berätta för honom. Vi har ju inte bytat blickar sedan mars. Han säger att det finns mycket han skulle vilja säga till mig med, om jag var där. Jag frågar honom varför han inte säger det här och nu och svaret blir kort. För att du är långt borta. Du måste vara här.

Det känns så väldans konstigt alltihop. Hans djupa ögon och förvirrande leende har ja knappt hunnit se på riktigt och hans varma doft och lena armar har jag knappt känt av. Då tycks allting kännas så löjligt. Jag vet att om dagarna går och den ända i drömmen är den bild jag har av honom där hans armar utsträckta mot snöfall och hans alldeles för kortklippta hår skimmrar i soluppgång så kommer orden kärlek inte kännas som mer än en önskning än ett faktum.

Så jag sitter hemma ensam i köket. Bara ljusen är tända och det ända som är varmt är tekoppen och min panna. Jag kan inte låta bli att låta önskningarna om att ligga alldeles för nära och prata alldeles för länge sväva runt i huvudet. Men jag borde inte, bode inte låta. För den jag vill hålla om allra helst är inte honom. Inte honom långt långt borta.

Så han frågar varför, varför inte egentligen? Och även fast han säger att han gör det så vet jag att han inte förstår när jag säger det själv. Vi har ju inte bytat blickar sedan mars.

lyckand att känna dig på nytt.

Juldekorationerna är uppe i stan och julmusik spelas i klassrummet. Det är tal om julmys varje helg och kallenderna är uppe varenda minut då vi planerar julmys, glöggfest och shopping här och där. I dag säger jag hejdå till hösten och eftersom jag är så fåordig i dag så tänker jag berätta om hösten som har varigt, i all sin enkelhet. ord:


ph: weheartit

ny vänn. längtan efter kärleken. höstté och kanelbullar. mobiltelefonprat. inga cigaretter. noveller. vit nacke. solljus överallt. bar hud. brun hud. ögon som möts. kvällsdrömmar. coffehouse. han med glasögonen. lyckorus. kramar. kängor. jackan är noppig. pussen. bussen. hunden som bet mig. snöfall i nyköping. det blev dom tillslut. florida. finnig och fet. glad igen. överdos av lycka. vännerna. nya skor. ångest. att älska sig själv. two door cinema club. kaffe. lyckan att känna honom på nytt. julfeber. Och fina läsare som gör mig galet glad varje dag.

snälla om ni vill beskriv er höst för mig?

heartbreak town.


Jag måste erkänna något som egentligen är ganska ointressant och deprimerande om mig. Men jag måste liksom skriva det ändå.
Det trista och det verkligen dumma är att jag mår fruktansvärt kasst och tycker det är jätte jobbigt att gå på stan eller till plugget och känna mig obekväm med det jag har på mig. Inte så att just kläderna är obekväma utan det att jag inte känner mig snygg i det jag har på mig. Jag trivs liksom inte.
När den kännslan kommer kan jag inte sluta tänka och fundera på vem jag är. För det är just det jag inte vet..



...och det är just det som är så jobbigt.

you allways win, you're allways first but, still, I'm so happy for you.



... det är bara lite svårt att förstå.

next thing we're tuching and you look at me, it's like you hit me whit lightning.


"I bland har jag bara så svårt att tro att det finns någon. någon som vet vad jag gillar för musik, någon som vet mina svagheter. någon som har ruffsigthår även fast det inte är morgon och som gör mig varm även fast det är minusgrader och jag borde vara is."



I bland pratar jag och mina vänner om kärlek, kyssar, pojkar, deras kläder och skor. Tusen gånger pratar vi om allt det där och tusen gånger har jag de sagt att det inte förstår hur vi alla kan vara singlar. Det förstår jag. Vi har ju inte träffat någon. Det jag inte kan förstå är att det ska finnas någon, verkligen ska finnas någon, som vet min favoritperfym, hur man kysser mig och hur man får mig att skratta.
Jag är ganska bra på att ljuga och dölja saker. Så jag visar mig sällan osäker, fastän jag är.

Hur ska jag kunna förstå om han är kär om inte ens jag vet vem jag är?

ungefär såhär.


Såhär känns det ganska ofta. precis såhär faktiskt.

weheartit.

som om inte målnen skymde nog så märker jag att jag står i skuggan av dig.

[P.1] jag har liksom inte längre koll, inte i dag i alla fall.

Bild: Kall hud och spets (här)


Jag är hemma och är sjuk. Det går inte riktigt att njuta av det när man (hörutom att hosta och nysa hej vilt) känner press och stress för allt man kunde gjort när man var frisk. Solen ute vill få mig till träningen och kappan som hänger utanpå garderoben vill få mig att ta ett beslut.
Så man sitter mest i soffan/sängen/soffan och försöker fördriva bort tankar och tid med böcker, filmer, tidningar och bloggar men när stunden kommer kommer man mest tillbaka til tankarna frånbörjan. Ut, ut, ut. Beslut, beslut, beslut.

Jag måste liksom skriva och rita hela tiden för att få bort lite tankar. Jag tänker liksom förmycket när jag inte har något att göra. Oroar mig även fast jag vet att allt kommer att bli okej. Men ändå gör jag listor och kollage. 10 filmer jag vill se, 10 plagg jag måste ha, 10 saker jag vill göra, 10 saker jag inte vill glömma.
Det sistnämnda fick mig att tappa greppet lite. Jag komm liksom på max fem minnen som jag inte vill glömma, varav några var årstider och några var bara allmänt patetiska. Jag vill göra så mycket mer än vad jag tidigare gjort.
Jag älskar att uppleva nya saker. Jag har begär för äventyr, jag ällskar att hitta på nya saker. Jag tänker efter och undrar... Vad hände med fredagsfikan som skulle bli en tradition? vad hände med avskedsfesten? Pickniken i parkerna? Cupcake-bakar-kvällen? utomhus bion? och vad tusan hände med planerna att gå på underbaraste håkan konserten? De är nog mest dessa svarlösa frågor ger mig stress och press mest.

Faktum är att jag just nu sitter och lyssnar till Håkans många tånnårs drömmande låtar och tänker på att tre stycken hundra lappar är så värt en hpkan konsert med mina vänner. Men på något sätt har jag känslan av att det inte blir av. Antingen för att jag liksom inte orkar dra i hopa dessa, tjata hål på mina vänner att ta med npgon håkan lover eller att jag är så säker på att få höra orden jag-har-inte-råd.

Det är verkligen inte så att jag sitte här dyster för att mina vänner inte är lika mycket håkanfan som jag är. Det är inte heller så att jag sitter här och surar över att jag inte heller är lika nöjd med mitt liv som mina andra vänner är. Jag klagar inte på mina vänner alls. Mina vänner är underbara, underliga och alldeles speciella.

Jag har egentligen inte så bra koll på mig själv. Det är liksom de där listorna jag måste skriva för  att liksom bekräfta mig själv att det är just de där 10 filmerna som är mina favoriter, eller låtarna, rätterna eller minnena....
Jag borde egentligen sluta med just det jag gör nu. Grubbla, fundera och skriva. Bara leva. Men så lätt är det inte för rätt som det är sitter man där igen, och skriver ner precis det man tänker på, och känner den där pressen och stressen precies som förr.

precis så säger hon hejdå.


Den här bilden har jag fotat på mig själv. Lilla enkla jag. Dock är jag inte så liten. Sexton i tisdags, den. finaste dagen på länge. Det slog mig just hur mycket jag har växt. Och snurret i skallen är mest ett ord. Framgång.
Jag tar förtillfället det här med denna blog seriöst. För jag vet liksom att jag kommer få läsare när jag fixat den riktiga bloggen. Jag vet hur man gör liksom. Men där är det ingen framgång nu.
Och träningen börjar ju ordentligt snart. Men jag är rädd att jag kommer nästa år och så är jag inte alls lika framgångsrik. Fast jag är lätt tränad. Och så har vi musiken. Jag har en ostämd gitarr och en alldeles för upptagen-i-en-sin-värl-tjej just nu för mig att "jamma" med. Så här är jag, arg och ledsen om torsdagskvisten. Med magont och nogon sorg innom mig som inte har någonstans att ta vägen.
Och så vill jag vara kär. Men jag vet att kärleken kommer när man slutar leta. Men tänk om man inte kan sluta leta då?

mer än så säger inte livet just nu.

RSS 2.0