coffeegirl

För dom som inte har någon att hålla om, dom som inte älskar eller någonsin har älskat och dom som inte vet hur kännslorna egentligen känns. De som har svårt att förstå att det inte är på låtsas. De som jag.


Jag sitter på bussen och så ser jag honom från i går kliva på. Lockar, kindben och fylliga läppar. Hur kan man glömma? På samma plats som i går sitter han, precis bakom mig och jag känner blickarna i nacken. "Hej, det var... var väl du som satt här i går va?" Han mummlar fram orden som de var svåra att släppa ut och jag vänder mig om. Dröm.

En annan dag sitter jag på ett café. Ensam med blond kaluffs och ögon bruna som kastanj stiger han in och tar plats vid ett bord. Med musik i öronen, kaffe i pappersmugg och samma mattebok uppslagen som jag sitter han i 20 minuter ensam, nästan mittemot. Han ser mig. Han tittar gånger två. Han ser att vi har samma mattebok och plöttsligt så märker han att vi har samma siga uppslagen. Det börjar med något vi har gemensamt. Och plöttsligt kanske vi aldrig sitter ensamma på ett café längre.

Att sedan efter nummerbyten och en massa telefonsamtal och rodnader äntligen mötas och låta honom följa med hem. Att ta hans hand och se honom bli varm och att gå hela vägen lång hand i hand och känna att han vet att jag tycker om honom och att han får göra vad han vill. För jag gör det så säkert.

Att stanna och kyssas på vägen.

Att plöttsligt hamna här. Att inte veta hur det gick till bara att det är det bästa som har hänt. Någonsin.

Att sedan vara hemma, att inte kunna sova, bara tänka.

Detta är bara drömmar, önskningar, tro och tvivel. Sådant som en sextonårig dagdrömmare med alldeles för livlig fantasi drömmer om på tråkiga bussturer. Men för dom som inte har någon att hålla om, dom som inte älskar eller någonsin har älskat, för oss är det en dröm.
Slå in.