beat of your heart.
Jag minns fortfarande din förvånande min, och saknaden varar ända in på natten. Orden som du viskade för bara mig, de som var så hemliga men ändå så tydliga. Sedan sprack det, det var som att du blev rädd och flög iväg. Och jag minns när du kom hem och min mobil var inte på. Genom ett litet fönster såg jag din oroliga min när dörrklockan ringde, varför vet jag inte.
Jag svarade så stelt och så argt. Mest av önskan att du skulle säga alla sanningar där och då. Jag fick inga, det är egentligen något jag borde förstå.
Jag gick ut genom dörren och tog tag i din arm, drog dig ut på gatan, du höll mig hårt, hårt i din famn. Jag kunde känna dina hjärslag innanför ditt din tunna tröja, där innanför ditt bröst. Och du väntade på tre av mina magiska ord, inte på en ledsam röst.
Det går inte längre, det kan inte bli du och jag. I bland tror jag att du skojar, att jag bara finns där och att du aldrig varit kär. Jag förtjänar något seröst, moget och speciellt, så alldeles speciellt. Inte någon som väntar på mig, för att umgås och göra allt på ditt sätt, som du vill. Inte heller någon som inte vet när det gör ont. Och sådär plötsligt som det kan vara känner jag smärtvågor genom ditt bröst och lika plösligt hörs dina varma andetag inte längre .
Du sa att jag borde veta att i mig är kärlek allt du ser. Jag kan inte lita på dig, och jag ångrar att jag startade något som det här bara mer och mer. Hoppas du förstår även om jag tror att du inte kan. Det gör ont i mitt hjärta, det smärtar så. Jag visste någonstans att du aldrig skulle förstå.
En kyss utanför gatan i vintrigt regn, tårar som faller i en smal tonnårs säng. Det är inget jag vet för du berättar inte sånt. Jag bara ligger och tänker, somnar och vaknar. När jag vaknar för sista gången inser jag att allt var en dröm och att du ligger och hoppas på ett sms eller en önskning att du ska få en god natts sömn och drömmar om mig. Det får du inte, jag borde inte. Även om jag vill.
sjutton behöver inte vara tonnårstrassel .
Det där med kärlek, det är så otroligt svårt. Visst hoppades hon att någon skulle en dag finna sig i hennes säng, han med ett skoltrött huvud lutande mot väggen bakom och hon i hans armar alldeles varm och pirrig. Att han skulle bara ligga där, hålla om henne, pussa henne på halsen och lukta på hennes hår, att han skulle lyssna på hennes när hon pratade om skolan, fritid, åsikter och saker som hon bara känner för att berätta, just för att det är så lätt.
Men någonstans djupt inne på själen så trodde hon inte att så mycket skulle förändras, och det gjorde så fruktansvärt ont.
I ett klassrum med smutsiga tegelväggar och slitna datorer sitter hon en dag och blickar ut över hennes klass. Hon tänkte att det var synd att denna klassen inte var så som hon hade hopats, att alla höll i hop som klister och att de umgicks på egna fester, restauranger, caféer och biosalonger. Alla var så fruktansvärt olika i den här klassen och när klockan slog tre den dagen och det var dags att åka hemåt och starta helgen visste hon att alla skulle göra olika. För ett ögonblick tvivlade hon på sitt annars så lyckliga liv, men sedan skakade hon av sig. Det blir bättre säger hon, det blir bättre.
Många i klassen festade, mycket. Några tyckte att dataspel och energidrycker ända in på morgonen var roligt och några, väldigt få (kanske bara två) var som hon. Hon festade nästan aldrig och faktum är att hon aldrig varigt på en sån där stökig hemma fest med främmande människor, sprit och dans i massor. Det är inte det att hon inte blir bjuden utan det är med det att det inte är några fester att bli bjuden på. Hennes vänner har aldrig varigt sådana, och kommer nog aldrig bli så heller.
De dricker inte ens, de skulle nog men det är inte så stort gäng. När hon umgås med vänner är de mest två,tre eller fyra, kanske fem och det känns så löjligt att ta ett glas vin när de bara är få och dessutom är hon den ända som tycker att det är mer än gott. Men de är sådana i alla fall,sådana som sitter på fredagsfika i timmar och sedan åker hem till någon, lagar mat, slår på lite musik, dansar, snackar och kanske tar ett glas vin eller så. Så brukar det vara, fast minus vin. För de är inte så många.
Med dessa tankarna tänker hon att hennes helger är för tråkiga. Hon vill vara fler och göra mer. Men det kanske inte alltid är så lätt men hon hoppats på att året ska bli bättre än bäst. Hennes hjärta ska fyllas med kärlek och själen med resor och förunderliga dagar med familj och vänner. Mera vin men ändå inte fester. Hon tänker att hon ska börja planera mer och få varje vecka att bli så som i drömmarna, mer riktigt så lätt blir det inte. För i bland kan det faktiskt vara skönt att bara vara två, tre, fyra eller kanske fem. Det är skönt att sitta på fredagsfika till och klockan sju och sedan åka till ett nymålat kök och koka pasta. Det är skönt att bara vara.
För flickor, det är såhär att någon dag så sitter ni där på caféet med din kompis kompis, och så genom henne lär du känna fler och fler och plötsligt så blir det lite mer som det borde. Och önskar du nu att din kropp låg i någons famn och du pratar om allt så ja, det händer med.
Det finns saker man inte kan planera, hur mycket man än vill kan man inte skriva ner att saker ska hända. Att göra det kallas att drömma och det är okej. Men känn ingen sorg för det som inte finns i kalendern, för så länge det är en dröm, så länge det är något du verkligen önskar så slår den in.
Lev livet. Och planera inte, dröm!
att önska något som förändrar och värmer upp vardagen här och nu.
Det faller en sorg över café caramell då den alltid så glada och trevliga Ellen sitter vid fönstret och blickar ut med sorgsna ögon. Hon har inte beställt något och i vanliga fall får en sjuttonåring som hon sitta där utan att ha beställt men eftersom hon har så många tårar på kinderna och alltid kommer in och hälsar på damerna som arbetar så får hon sitta kvar i den antika fåtöljen och låta kinderna vattnas utav salta tårar som bara rinner.
Ellens hjärta är inte krossat. Hennes liv är så himla bra och vännerna finns alltid där. Men det är något som är fel, det känns ända in på hjärtat. Och det är det som har framkallat den lite halvt brustna själen som nu känner sig fylld av sorg.
På torget utanför går en kille omkring. Han heter Ludvig och han är på väg att göra något han aldrig trodde att han skulle göra. Han blev förälskad i en blick som han har sett överallt runt hela stan, om och om igen. En blick från en tjej som har det finaste håret och de vackraste läpparna och de gladaste leendet han någonsin har sett. Nu var det bara att hitta denna tjej för att göra det han aldrig trott han skulle våga.
I café caramells fönster sitter Ellen och blickar lika sorgligt som förr ut mot torget. Kanske hade on funderat över livet lite för länge den dagen eller så tyckte hon kanske bara lite synd om sig själv men minuterna av sorg ökade på caféet och hon önskade mest efter mirakel. Något kunde förändra vardagen och gör den lite varmare, här och nu. Bjällran som sitter i dörren på det inte alltid så välbesökta studentcaféet klingade högt och Ellen tittar upp. In kommer en kille, en kille med ruffigt hår och vinterrosiga kinder som tittar på henne, bara henne och men står mest bara kvar.
Ludvig stannar till. För ett ögonblick så undrar han vad sjutton han håller på med och är nära att vända sig om och är på väg ut. Men när han ser henne sitta i den gamla antika stolen och torka tårarna med tröjärmen så bestämmer han sig och går närmare, ända fram till bordet och klämmer ut ett nervöst "Hej".
Ellen tittar upp och svarar med samma fras. Blygt sätter den främmande killen sig ner bredvid. Hon tänker inte så mycket, hon mest bara tittar på honom och hans fasligt söta ansikte och blyga ansiktsuttryck. "Ludvig", säger han och sträcker fram en solbrun hand. "Ellen", svarar hon och klämmer fram ett leende. Han var söt den här killen och när han log glömde hon med ens allt det sorgliga.
Ludvig samlade mod och log. Så sa han det som han aldrig trott han vågat men så många gånger drömt om. "Jag har sett dig på detta caféet många gånger, du sitter alltid här i fönstret och läser eller ler med dina vänner. Jag har sett dig på vägen till bussen också, ditt hår ligger alltid så fint om axlarna..
Jag har sett dig och du är fin. Du verkar så glad och när du ler gör du liksom mig glad. Så jag ville mest säga detta, och försöka göra min och kanske, för jag hoppas att göra din dag, kanske lite bättre"
Ellen la sin hand ovan på Ludvigs och tänkte, mirakel.
för att 2011 och ångest ska vara motsatser.
Åren går så väldigt fort. Ena stunden står man barfota mitt i en solig sommaräng och dansar med vänner och några andra som man egentligen inte känner och den andra stunden sitter man där i fönsterkarmen och blickar ut över ett smältande vinterlandskap igen. Det är januari och tankarna snurrar. Vad gjorde jag av 2010? Inte särskilt mycket faktiskt.
Det hände inte mycket den där kalla vintern. Jag gick i nian och det var inte mycket som var speciellt med det. Våren kom, jag åkte på klassresa till Berlin och blev avundsjuk på kärlekspar som kysstes gång på gång och blev arg på de som inte riktigt vågade. Hamnade i någon slags kärlekstriangel som blev så stort även fast det var så litet. Allt det gjorde själen lite upp och ner och när sommaren närmade sig så blev jag sjuk. Någon värre förkylning som var det värsta i mitt liv, huvudvärk och illamående, hosta och tårfyllda ögon.
Så sommaren kom tillslut i alla fall, midsommar och så fick man för sig något dumt. Men det var fantastiskt trevligt ändå och man lär ju sig till nästa gång, på något vis. Den sommaren tränade jag mycket. Det var någon grillkväll här och stranddag där och jag var i min sommarstuga någon vecka också. Men vad hände med utomhusbion? Avskedsfesten? Så mycket planer men så struntar man i det bara för man inte orkar eller tror att man inte har tid.
Hösten, gymnasiet, tränar oftare än vad jag har lust med, lär känna nya vänner, funderar alldeles för mycket och sedan vinter. Jag planerade en massa då med, julgodisbak, julfest, middagar, mys och en massa sådant som gjorde mig glad i tankarna. Men inte mycket det blev av då heller. Rädslan för att jag ska missa ut av ett helt år växer varje månad och det är lätt att glömma att man måste ta tag i drömmarna också, och då inte skjuta på dem heller.
Så här och nu i fönsterkarmen tänker jag skriva ner drömmar, mål och hopp. Små och stora saker som jag vill ska hända och de ska bli av. För 2011 ska bli minnesvärt. Inte ska jag sitta här om ett år och känna ångest över allt det jag borde gjort. Resor, temafester, bio, fotorunder och mera mys med de jag älskar allra mest. Jag känner hur jag har växt och mognat under de åren som passerat och jag är så redo för 2011, mitt bästa år ska det bli.
Ett brev till Josefin.
Theo är inte en vanlig kille, kanske utanpå, men inte inuti. Theo är en drömmare. Hans vänner däremot är ganska enkla, de bryr sig om 3 saker och de föredrar att inte göra något om vardagarna utan låter livet endast leka på helgerna. Då det är fest. Hans vänner bryr sig om tjejer, att se likadana ut som killen på den där bloggen och att lyckas ordna de bästa festerna. Theo gillar också tjejer, han läser ju den där bloggen och han går alltid på festerna. Fast han tycker inte särskilt mycket om festerna eller de tjejerna som är där. De tjejerna som kommer sådana som går i hans skola och i hans klass. Alla har likadant hår, likadana kläder och tycker om samma saker. Theo tycker om många saker och främst av de tycker han om ordet annorlunda.
Theo har ljusbrunt hår som blir får fler lockar ju kortare han klipper det, han har gröna ögon som blir klarare när han är lycklig och en sommarsolbruna armar året runt. Theo brukar sitta på café rosteriet om eftermiddagarna. Där sitter han tillsammans med sina vänner och dricker kaffe, äter bakelser och pratar. De pratar nästan om allt, men mest av allt tjejer. 
Theo bär runt på en lögn, en lögn han drog i början av gymnasiet som sedan blev större för varje månad som gick. De satt på caféet för första gången. Han och grabbarna i klassen, de som sedan skulle bli hans närmsta vänner. De drack alldeles för starkt kaffe och pratade om sig själva. Mest för att lära känna varandra och låta de andra veta vem de var. När de kom in på ämnet tjejer så sa Theo det som han ångrar lite varje eftermiddag. Han sa att han hade haft en flickvän, i fyra månade hade de vart i hop och hon hette Josefin. Men det var inte sant alls. Theo hade kysst en tjej, en gång. Inget mera medans de andra killarna i hans klass hade haft flickvänner, korta förhållanden som långa.
De talade om hur de hade haft sommarflirtar och när de frågade Theo om han hade haft någon snygg brud i somras så sa Theo nej. Och blickarna glömmer han aldrig. Så han hittade på, han hade en flickvän då och för att det året då hans flickvänsfront inte skulle låta så tomt så berättade han hur han hade träffat Josefin igen och hur de verkade bli något igen. Men det var inte sant. Josefin var bara en tjej han tyckte om, en tjej som inte ens visste vem han var.
När Theo känner sig olycklig och uttråkad brukar han gå ut, ut och bara gå. Gå förbi Josefins hus. Theo hade sett Josefin på caféet en dag. Han hade hört henne skratta och prata med hennes vänner och när de bytte blickar föll han för henne, fastän han inte ens visste hennes namn. Han hade letat och hitta henne i skolkatalogen. Hon gick på en skola på andra sidan stan men det visade sig också att hon bodde i samma område, till och med i samma kvarter som han gjorde.
Josefins köksfönster vätte ut mot gatan. När man gick förbi kunde man se henne stå och laga mat med hennes mamma eller sitta vid matbordet och prata med sina vänner, dansa till musik eller diska. På Theos promenader brukar han drömma om hur Josefin var, hennes intressen och hennes helger. Ända sedan han började gymnasiet hade han drömt om Josefin och nu hade det gått en termin, det var jullov och han kände sig så otroligt patetisk. Hur kunde han drömma om en tjej han inte visste något om? Han visste bara hennes namn.
Det var en fredagskväll, det skulle vara en fest hos Fredrik, hans bästa vän. Fredrik visste att han inte hade någon tjej och han trodde, till skillnad från hans andra vänner att Josefin var ett fyra veckors förhållande, när Fredrik var på semesterresa men inte ens det var sant. Nu skulle han på ännu en kväll där han såg alla vänner ragga på tjejer som han inte tyckte om och han själv skulle sitta med en oöppnad öl och tänka på Josefin. Patetiskt. 
Så Theo gjorde något smått drastiskt. Han skickade ett sms till Fredrik, låtsades att han hade feber och så satte han sig vid sitt skrivbord med ett block och en penna. Han tänkte skriva ett brev, ett brev till Josefin.
Och jag vet vad ni tänker. Jo, visst. Ofta en kille skriver ett brev till en tjej. Men läste ni inte? Theo är inte som alla andra killar. Så Theo traskade ut den där sena fredagskvällen med ett brev och skakiga ben. Theo kände sig så patetisk, om hon inte var som han hade hoppats skulle han få skämmas livet ut. Men någonstans kände han att hon var annorlunda. Han tyckte om annorlunda.
När han kom fram till Josefins brevlåda såg han någon sitta i det stora köksfönstret. Ni vet det som vätte ut mot gatan? Det var Josefin. Hon tittade på honom, precis som den där gången på caféet. Han blev knäsvag, han fick en blackout. Så han öppnade brevlådan och lade snabbt ner brevet i lådan och så gick han sin väg. Han kunde inte se, men han hörde en dörr smälla igen och hur brevlådan öppnades. Nu gick han fort. Dum idé, tänkte Theo. Det här var världens dummaste idé.
Plötsligt hörde han springande steg bakom sig och med hopp och lite rädsla om att det var Josefins steg vände han sig om. Det var hon, Josefin, världens vackraste Josefin.
"Är det här sant, eller bara ett skämt?" frågade Josefin, hon också med röda kinder.
"Tyvärr inte, jag vet att jag är patetisk" sa Theo. Han kände sig som en loser. Hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, hon tycker inte om mig, tänkte Theo.
"Du är inte patetisk" Log Josefin tog ett steg närmare honom
"Inte? Så, du tycker om mig, eller mitt brev alltså" Sluddrade Theo, han var ju så himla nervös.
"Du är romantisk" Sa hon och log igen. "Och jag tycker om båda, ska vi promenera, det tycker du ju om" Hon log lite retfullt och tog hans hand. Så modig hon är, tänkte leo och så log han, hela kvällen ut.
Josefin var precis som i drömmarna. Hon var annorlunda. Hon var inte lika stel och tråkig som tjejerna på festerna. Hon hade åsikter och intressen, hon tyckte om att prata, hon gillade äventyr och kanelsnäckor. Hon berättade att det var okej att ljuga i bland och man behöver inte berätta allt, inte ens sanningar för sina vänner. . Josefin berättade om hennes lögner som gjort henne ont. Men hon hade insett att det inte behövdes ångras. Att hon hellre fokuserade på allt som var bra, på honom. Och från och med nu skulle Theos ögon vara klargröna. Från och med nu skulle han vara den som gjorde Josefin, världens bästa och vackraste Josefine lycklig. I köksfönstret som vätte ut mot gatan.
Att känna mer lycka än man någonsin trott var möjligt.
Lyckan går igenom kroppen när han trycker henne närmre, alldeles intill honom med hans stora armar slingrade runt om mig. Det får mig att tappa fokus på allt annat än honom.
... Hon tänker att hon vill så gärna säga de tre orden, men hon är rädd att han ska tycka att det är för tidigt. Även fast de tre orden känns så rätt.
Men plöttsligt släpper han taget om henne och vänder henne emot sig. Hennes tankar snurrar, vad händer nu?
Och så säger han, som om hon någonsin kunde känna sig mer trygg och lycklig än nu...
"Jag älskar dig"
decemberlördag
Ett hej, ett leende, bländande och alldeles för perfekt vitt. Jag hälsade tillbaka och frågade hur allt var och så. Jag kunde känna hur kinderna blev något varmare men åh, jag kände mig så underligt och ovanligt bekväm runt honom. Han gjorde mig så varm men det var samtidigt så lätt att prata, att le och att kanske flirta lite med ögonlockarna. Han smekte sin hand längs min arm och sa att vi skulle ses vid middagen och så gick han, drog handen genom hans tjocka, rufsiga hår och så var han ute ur köket och jag fortsatte med köttet. Och jag kunde inte sluta le.
Jag gick till badrummet förfinade läpparna med hjälp av läppstift kombinerat med lappgläns. Jag kände mig fin iden kvällen. Jag var nöjd med håret och det var så lätt att hålla koll på det när det satt så perfekt uppe i hästsvansen. Min klänning var lagom på både längd och bredd och mitt självförtroende låg högre än någonsin. Om han visste hur lätt jag kände mig.
Så gick favoritdanslåten i gång och jag kände mig så glad, jag tog tag i första bästa hand och tillsammans stod vi, två tjejer mitt på golvet bland alla våra närmsta vänner. Helg innan jul och jag var med bara bra personer. Och en av dem var nästan alldeles för bra.
Vid matbordet fick jag sitta bredvid honom. Vi satt i mitten och vi satt där länge. Alla pratade och skojade och jag fick beröm för maten och kritik för de kanske lit för blommiga faten. Men julslingorna, pyntet och all musik gjorde allt så juligt mysigt att det inte gjorde något. Ett andetag, en viskning, rosiga kinder och flackande blickar. Och jag som inte trodde att kvällen kunde bli bättre.
"Var du är bra i kväll, du är för bra" Var det till mig? Frågorna i huvudet snurrade och jag kunde inte låta bli... "Jag trodde du bara tyckte att jag var en tjejkompis som alla andra". Han tittade på mig, viskade "kom!" och ursäktade oss. Så tog han min hand och drog med mig ut i köket. Jag kände mig inte lika modig längre. Men dubbelt så varm.
Tonårstankar gick igenom mitt huvud, tänk, tänk, tänk om han gillar mig sådär mycket som jag har drömt om. Han tog fram en stor plastpåse och fram lyfte han två stora flaskor. "Ingen julmiddag utan julmust" sa han och log. Han gav mig en flaska och gick tillbaka till sin plats vid sitt bord. Men han satte sig inte ner. Han stod i stället kvar på sin plats, harklade sig och sa "Vi måste skåla för värdinnan". Han pekade på mig och avfyrade leendet som gjorde mina kinder varmare än aldrig förr. Ett rus gick igenom kroppen och så sa han "skål, för dig och all mat, musik och för att du samlade i hop alla, du är verkligen inte som alla andra". 
Och så klingade glasen i varandra. Jag log, jag var glad men samtidigt förstod jag ingenting. Han la armen om mig, log och så fick jag det där modet då kände jag den där lättheten. Så gick jag och slog på musiken med vetskap om vilken låt som skulle följa upp efter låten med dansfeber som nu gick i gång. "Dansa!" sa jag, fastän jag själv bara stod still. Jag hade väntat på denna kvällen, jag hade hoppats på att förstå. Sedan den middagen i oktober har jag känt honom, sedan den där kvällen i november har jag haft viljan att hålla om honom, igen och sedan första december då vi möttes för en fika på stan hade gnistorna sprakat mellan varje mobil under varje samtal. Dansfebern tog slut och jag tog hans hand, wintersong gick i gång och jag la armarna runt hans hals. Ingen brydde sig, några hade gått till köket för att diska, några gick ut för att röka, paren låg i sofforna och jag viskade. "Jag förstår ingenting, mest av allt förstår jag inte att du inte förstår"
Jag hade väldigt mycket fel den kvällen för jo, han förstod. En decemberlördag skulle aldrig sluta så bra som den här. Och även om det kanske inte skulle hålla, även om vi skulle börja det nya året på var sitt håll i landet, drömmandes om någon annan så fanns det inget bättre än att spendera kvällens sista timmar bredvid honom. Kinder, händer, varma andedräkter, kyssar och ord. Om honom, om mig och två förälskade som lever ut sina tonårsdrömmar en decemberlördag.
nollnio - part 2
Julaftons morgon började tidigt. Jag hade satt väckarklockan på 06:30 så jag kunde smyga in hos mamma och pappa och lämna deras paket i julstrumporna. Jag är väldigt petig med det där med överraskningar. Det ska vara hemligt även om det är så sjulvklart att det är jag och ingen annan som har lagt paketen i strumporna. Efter att ha lämnat klapparna la jag mig i sängen igen och försökta somna om, men det var svårt. Jag kände mig som om jag var fem igen och var så exalterad över morgondagen att det tog många tankerundor och läsning av sidor i elle innan jag somnade.
Klockan nio väcktes jag av min lillasyster som viskade att det snöade och att tomten hade vart och lagt något i julstrumporna. Åh, lyckous. Jag tog minsysters hand och tillsammans tog vi med våra paket in till mamma och pappa för att se deras morgontrötta men så sprudlande glada ansikten. Efter en öppnig av julstrumpan som resulterade i en nostalgisk dvd med sju avsnitt av Svensson Svenssom och första nummret i min prenumeration på Elle gick vi ner och åt frukost i form av stenungsbakat bröd och pappas hot cocoa med skummad mjölk och minimarsmallows som jag drack ur min alldeles egna och galet fina julkopp.
Efteråt gick jag upp på mitt rum, spelade julmusik, duschade och bytte om till min egensydda julaftonsklänning i svart samett med diamanter och spets. Lite senare satt jag i bilen med huvudet drömmande mot den iskalla rutan och tankar och förhoppningar snurrade lika mycket som kärleksdrömmar och barnsliga minnen. Så fort vi kom dit började vi lasta inn våra väskor och snart därefter blev det glögg och en massa hur-mår-du-hur-är-allt-fint-att-det-blev-snö-saknat-er-konversationer. Samt en smörgås i form av julbröd, hemmagjordsenap och julskinka. Och därefter tittade vi alla tillsammans på kalle ankas jul och då och då blickade jag bort på katterna som försiktigt började nosa lära känna kusinernas hund, snällaste, mysigaste Sandy.
Lika plötsligt som förr försvann pappa för att ”köpa tidningen” och efter några minuter kom tomten. Han delade bara ut paket till minstingarna som han hade i en nostalgisk gammal tomtesäck. Tomten var rolig och Tess som i början varigt lite små rädd blev senart förälskad i honom.
När alla Julklappar var utdelade så gick jag omkring och tittade på vad alla hade fått. Srattade och kramade och sedan njöt jag lite till av mina egna. Jag fick en massa fint som jag är nöjd med..
Av vännerna fick jag en firn grå bakser med en lika gulligt grå rosett och två rosettklämmor i silvrigt spets, Mangodoftande bodybutter och showergel, flätat armband och fina anteckningsböcker. Av släckt och familj fick jag Presentkort, farfarströja från lexington, filmer i massor, ganthalsdukar, långa, korta, tjocka, grå och de flesta flätade. Datorn jag sitter med i skrivande stund, armband och en bra bok av Johanna Lindbäck var annat som jag fick. Lyckorus och ett leende som inte kunde tvättas bort var det jag gick omkring med hela kvällen men jag kunde inte låta bli att känna en gnutta sorg över att alla veckor av längtande och julklappsshoppande var över.
Efter packetöppningen åt vi den efterlängtade julmaten som var om möjligt godare än drömmarna och efter maten så såg vi på några av många filmer vi alla fått under dagen. Jag fann min stora förälskelse till The Holiday den kvällen. Snart blev det mandeljakt i gröten och mandeln fick mormor, med lite tro och tvivel kanske ett guldbröllop blir av snart..
Efter en mängd filmer slutade den kvällen med en gnutta sorg för att julen var slut och julmusik och julgran dagarna efter inte skulle kännas lika meningsfullt. Men lyckoruset höll sig kvar i flera flera dar.
tvillingsjälar.
Det har gått 3 år sedan de första kyssarna. Fyra år sedan två blyg blickar möttes en dyster höst. Jag var en trettonårig musikälskare, fullt upp med att drömma om framgång och pianots alla toner och accord och du var fjorton, brunhårig, snäll och lika musikintresserad som jag. Vem kunde tro att Piano och Gitarr kunde gå så bra i hop. Alldrig har jag haft så röda kinder första gången vi träffades. Ett år gick och du ville möta mig här, precis här, på en träbänk under det stora trädet.
Du sa att det alltid skulle vara du och jag och jag höll med, en kyss, en hand och två allt för blyga fjorton åringar höll om varandra för första gången. Och sedan blev det fler. Jag minns lyckan från det året, hur varm du gjorde mig i hjärtat och hur lycklig jag var som hade någon när inte någon annan hade någon. Hur spännande det var att hålla en sådan varm och sprudlande hemlighet för vännenar och veta att det bara var familjerna och vi två som visste hur bra allt var.
Efter lite mer än två år, då julen snart var nära och snön hade börjat falla överstan hade du ringt och sagt att vi skulle träffas där, under trädet, utanför stan på samma bänk som förr. Du sa att i din klass var alla så barnsliga. Pojkarna som gick med dig i åttan tjatade om hur de var på g med sina tjejer från överallt och ditt svar på deras frågor var alltid att nej, du var inte på g med någon. Och de var ju sant, du var redan i hop med mig.
Efter det den vinterkvällen blev allt bättre för dig och mig men inte för oss. Alla pojkar i din klass avundades dig för du hade mig och plöttligt blev det mer kvällar med dom än med mig. Ett halvår gick. Ett halvår utan nästan utan kyssar. Jag saknade din värme så mycket att tårarna rann så en dag så möttes vi, av min förfrågan där igen. Jag sa som det var och jag firade det nya året med drömmar om 2010, ett år med dig.
Så började vi på gymnasiet, en höst med nytt. Du och jag kändes plöttsligt så gammalt. Och så känns det än.
Nu är vi här i gen, sista gången på bänken. Jag vet inte hur jag ska förklara för dig så att det blir rätt. Jag älskar dig men det är inte lika lätt som förr. Och även fast månader av gymnasietiden har gått så känns det nästan läskigt kort. 2011 är nästan här och jag är inte längre lika kär.
Mjukt kvitter och stadens julsånger hörs för sista gången. Nu går jag från tre romantiska år av varma händer och kyssar på andra sidan stan till tonårsdrömmar hångel på balkongen. Tack och farväl, du kommer aldrig mer vara min älskade tvillingsjäl.
och vi möttes på ett café.
Alldeles ensama satt vi båda två och drack kaffe och försökte förtränga ensamheten. Vi var inga ensamma typer, inte jag i falla fall. Bara två personer från två olika världar som satt och beklagade oss över att skånetrafiken aldrig kunde förstå att det varje december kommer ett snöfall då och då.
Med kardemumma kryddat kaffe i min hand lutade jag mitt huvud mot fönstret och blickade ut över gatorna. När jag hade sett varenda millimeter och drömmt om varenda person på de där gatorna tittade jag i stället på alla på cafféet. Jag funderade på vad dom gjorde på caféet så sent, hur de var och vad de brukade göra på helger. ´Min blick seglade över den muffinsätande folkmassan och mitt i mitt funderande såg jag något eller snarare någon som fick mig att stanna till med blicken. Brunt hår i en uppvikt mössa, stor svart jacka och en halsduk virad mer gånger än vad de nog skulle. Jag började drömma mig bort.
Han såg ut att vara en sån mysig kille som som jag hade lika lite emot en fest som en myskväll framför en film. Han var säkert som jag. Allt för många gånger har jag sett pojkar och män med ögon djupa och drömmt mig bort och tänkt ut hur han var och att han säkert var den, den som jag.
Så som alla gånger innan ville jag prata med honom, fråga vem han är och vad han gjorde här, alldeles ensam nästan mitt i natten.
För varje tanke och dörm tyckte jag mer och mer om honom. Patetiskt på sitt vis men jag kan inte låta bli. Plöttsligt och så oväntat reste han sig upp och bröt min dröm. Drog väskan över huvudet och drog ner mössan något. Han tittade på mig, jag tittade på honom, han tittade ner, jag tittade bort. Jag försökte hålla blickarna i styr och inte titta förmycket. Ville inte vara en sån som glor.
Han satt långt i från och jag satt närmast ingången så det var så enkelt för honom at göra det som han gjorde.
En lapp! En blick, ett leende, ett ett nummer, en text..
du måste ha det här, du måste sedan skriva, eller ringa. Jag har tittat på dig från det att jag kom hit tills nu.
Jag såg att någon tittade på mig. Blev så glad att det var du.
ett rus, en kick.
att vara alldeles, alldeles för viktig för någon.
Kyssar. Hur kunde hon missa det. I universums varmaste famn låg hon och funderade över om det fanns någon med mjukare och mer fylliga läppar än honom. Hon hade ingen erfarenhet av kyssar sedan hennes första och sista lågstadiepuss i andra klass men hon var säkrare än vad hon någonsin skulle vara på att han var det bästa och vackraste man kunde ha alldeles intill sig.
Du är underbar och nästan för viktig för mig, mumlade han fram gång på gång och hon kände att det inte fanns någon annan plats på hela jordklotet hon ville vara än i hans armar och med läpparna mot hennes hals. Och ändå var det nu tid för henne att slita sig loss och gå hem. Än en gång mumlade han fram att hon var underbar och nästan för viktig för honom och så kysste han henne på pannan och sedan gick hon långsamt ut ur porten och ner för trappan.
För varje steg hon tog blev det kallare och kallare och det var tydligt att det var just hans varma armar hon lämnade för kvällen. Ut genom porten och ut i snön, steg genom gator, upp för trappor och över torg. Hon var sexton och hon var kysst. Allt var nästan för bra för att vara sant.
Ett sms: Du betyder så otroligt mycket för mig. Och ja det var för bra men det var sant. Hon flög över ängarna och kände inte längre kylan. Minnen och tankar gjorde henne varm och väl framme vid busshållplatsen kände hon lyckoruset genom hela kroppen, pirr i magen, glädje och skratt. De var inte längre som dag och natt.
Och plötsligt vibrerade det till i vänstra jackfickan och på skärmen syntes namnet på han som gjorde själen knuten. Inte visste hon..
Du är underbar och du är verkligen viktig för mig. Jag har det inte så bra och en bakgrund som är svart och jag måste göra den vit innan jag kan ha någon som du. Ta inte detta fel.. Förstår du?
..att den skulle bli bruten.
en drömm.
Jag klev av bussen och gick bort mot busskuren. Alldeldes ensam satt jag frusen med blåa händer, röda kinder och tår som av is och tittade ner på mina slitna kängor. Det var inte förrän jag hörde ljudet av en en buss köra in mot min hållplats som jag såg honom. Han såg ganska vanlig ut, fast ändå inte. Smått slitna jeans åvanpå spinkiga ben, svarta vantar som var alldeles för stora, stickade och lika grå som himlen den dagen. Hans jacka var av ett vanlig märke i en vanlig färg och mycket mer av honom såg jag inte då. Men jag var nyfiken på att se mer. Jag hade aldrig sett honom där förut. Han åker aldrig med min buss och han har aldrig stått i hörnet av busskuren och frysigt bredvid mig, han hade aldrig stått där och osat en varm doft av klementin, höst, kanel och värme.
Bussen kom och vi klev på. Han gick först. Han drog kortet igenom läsaren och slog sig ner på det röda sätet, till vänster, tredje raden, mot fönstret. Då, medans jag gick förbi, fick jag se honom på riktigt, och han tittade upp och så fick han också se mig. Med käkben tydligare än jag någonsin sett och med hy blek som is såg han ut som något från en film, som en vampyr eller pojken som försvann i snöstormen i landet långt långt borta. Jag slog mig ner på raden bakom och beundrade hans bruna hår som stod upp i en virvlande kalufs.
Vi hoppade av på samma hållplats. Jag hade aldrig sett honom där förut och tänkte springa efter honom och fråga vem hand var, om han bodde där och om han var ny, men vågade inte. Det ångrade jag hela vägen hem. Den eftermiddagen satt jag hemme, drack te, tänkte på honom, pluggade, komm i håg vänner kom förbi, jag glömde. Sent vid sju gick jag ut igen, bara för att känna lite mer höstdoft, lite mer vinterkyla och se lite mer höstlöv. Jag tittade ner på mina trasiga kängor som sparkade löven som flög upp och i väg i virvlar och sedan landade i en annan hög lite längre bort. Plötsligt hörde jag jag mer sprak från andra sidan gatan. Jag såg upp och fick syn på den vita hyn och kindbenen.
"Där är du ju!" ropade han. Förvånad stannade jag upp, mitt i vägen och han kom emot mig. Ett tveksamt hej var det ända jag fick fram, och han log. Och jag blev med ens varm. Hans kinder var röda och om det var kylan eller om han rådnade kunde jag inte säga. Alla tusen möjliga tonnåringstankar gick igenom mitt huvud. Vad ska han göra? Vad vill han? Tycker han om mig? Tycker han att jag är söt? Kommer han kyssa mig? skulle allt bli som en drömm?
"Du glömmde ditt busskort" Sa han och med ens släcktes alla mina förhoppningar...
"Det var tur att jag inte kunde glömma dig"
...och tändes igen.
när jag var kär och bara kunna spela en enda låt på pianot.
Det var mysig att vara kär. Men också jobbigt. Jobbigt att han inte hade någon aning om kännslorna som brann inom mig. Han visste inte att det var honom jag alltid drömmde om, han visste inte att det var honom jag längtade efter att hålla om och att det var om honom jag spelade. Det kan ha varit i dag, för just ett år sedan som jag fick nog och bestämde mig för att det var löjligt att gå omkring och hoppas på att det folk kallar ödet skulle föra oss tillsammans. Han skulle få veta allt och det skulle vara snart. Jag var bjuden på en filmkväll. En kväll då vi skulle få gå till havet och kanske hålla om varandra, kanske sova bredvid varandra och kankse, kanske få kyssa varandra. Jag ville så gärna berätta hur fin jag tyckte han var och hur gott jag tyckte han luktade.
Kvällen då jag skulle tala om sanningen för honom kom och fjärilarna i magen hade blivigt fler och ivrigare. Han bad mig att komma tidigare än de andra för att hjälpa till med maten, så det gjorde jag. Och fjärilarna i magen ville inte lugna sig ens en enda minut. Jag kom, vi lagade mat, vi gick en promenad, vi kom tillbaka och vi slog oss ner i hans rum. Han visade sin spellista för kvällen och berättade om låten han lagt till för min skull. När låten gick i gång kunde mitt hjärta inte skuta skutta och jag var så snurrig att jag nästan inte kunde säga något alls. Men ett tre ord fick jag fram och sakta men säkert klarade jag av att berätta hur jag älskade hans lukt, hur bra musiksmak han hade och jag berättade till och med om låten jag alltid spelade och hur jag alltid tänkte på honom. Han kände detsamma för mig och jag blev obeskrivligt glad och fjärilarna i magen blev, om möjligt flera. Nu skulle det bli vi, nu skulle det säkert bli vi!
Vi kysstes aldrig den kvällen, och så blev det aldrig vi. Även om vi försökte. Men det är fint att tänka tillbaka till hösten då jag satt dagarna långa och spelade den där låten på pianot och tänkte på honom.
