som om inte målnen skymde nog så märker jag att jag står i skuggan av dig.

[P.1] jag har liksom inte längre koll, inte i dag i alla fall.

Bild: Kall hud och spets (här)


Jag är hemma och är sjuk. Det går inte riktigt att njuta av det när man (hörutom att hosta och nysa hej vilt) känner press och stress för allt man kunde gjort när man var frisk. Solen ute vill få mig till träningen och kappan som hänger utanpå garderoben vill få mig att ta ett beslut.
Så man sitter mest i soffan/sängen/soffan och försöker fördriva bort tankar och tid med böcker, filmer, tidningar och bloggar men när stunden kommer kommer man mest tillbaka til tankarna frånbörjan. Ut, ut, ut. Beslut, beslut, beslut.

Jag måste liksom skriva och rita hela tiden för att få bort lite tankar. Jag tänker liksom förmycket när jag inte har något att göra. Oroar mig även fast jag vet att allt kommer att bli okej. Men ändå gör jag listor och kollage. 10 filmer jag vill se, 10 plagg jag måste ha, 10 saker jag vill göra, 10 saker jag inte vill glömma.
Det sistnämnda fick mig att tappa greppet lite. Jag komm liksom på max fem minnen som jag inte vill glömma, varav några var årstider och några var bara allmänt patetiska. Jag vill göra så mycket mer än vad jag tidigare gjort.
Jag älskar att uppleva nya saker. Jag har begär för äventyr, jag ällskar att hitta på nya saker. Jag tänker efter och undrar... Vad hände med fredagsfikan som skulle bli en tradition? vad hände med avskedsfesten? Pickniken i parkerna? Cupcake-bakar-kvällen? utomhus bion? och vad tusan hände med planerna att gå på underbaraste håkan konserten? De är nog mest dessa svarlösa frågor ger mig stress och press mest.

Faktum är att jag just nu sitter och lyssnar till Håkans många tånnårs drömmande låtar och tänker på att tre stycken hundra lappar är så värt en hpkan konsert med mina vänner. Men på något sätt har jag känslan av att det inte blir av. Antingen för att jag liksom inte orkar dra i hopa dessa, tjata hål på mina vänner att ta med npgon håkan lover eller att jag är så säker på att få höra orden jag-har-inte-råd.

Det är verkligen inte så att jag sitte här dyster för att mina vänner inte är lika mycket håkanfan som jag är. Det är inte heller så att jag sitter här och surar över att jag inte heller är lika nöjd med mitt liv som mina andra vänner är. Jag klagar inte på mina vänner alls. Mina vänner är underbara, underliga och alldeles speciella.

Jag har egentligen inte så bra koll på mig själv. Det är liksom de där listorna jag måste skriva för  att liksom bekräfta mig själv att det är just de där 10 filmerna som är mina favoriter, eller låtarna, rätterna eller minnena....
Jag borde egentligen sluta med just det jag gör nu. Grubbla, fundera och skriva. Bara leva. Men så lätt är det inte för rätt som det är sitter man där igen, och skriver ner precis det man tänker på, och känner den där pressen och stressen precies som förr.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0