coffeegirl

Det faller en sorg över café caramell då den alltid så glada och trevliga Ellen sitter vid fönstret och blickar ut med sorgsna ögon. Hon har inte beställt något och i vanliga fall får en sjuttonåring som hon sitta där utan att ha beställt men eftersom hon har så många tårar på kinderna och alltid kommer in och hälsar på damerna som arbetar så får hon sitta kvar i den antika fåtöljen och låta kinderna vattnas utav salta tårar som bara rinner.

Ellens hjärta är inte krossat. Hennes liv är så himla bra och vännerna finns alltid där. Men det är något som är fel, det känns ända in på hjärtat. Och det är det som har framkallat den lite halvt brustna själen som nu känner sig fylld av sorg.

På torget utanför går en kille omkring. Han heter Ludvig och han är på väg att göra något han aldrig trodde att han skulle göra. Han blev förälskad i en blick som han har sett överallt runt hela stan, om och om igen. En blick från en tjej som har det finaste håret och de vackraste läpparna och de gladaste leendet han någonsin har sett. Nu var det bara att hitta denna tjej för att göra det han aldrig trott han skulle våga.

I café caramells fönster sitter Ellen och blickar lika sorgligt som förr ut mot torget. Kanske hade on funderat över livet lite för länge den dagen eller så tyckte hon kanske bara lite synd om sig själv men minuterna av sorg ökade på caféet och hon önskade mest efter mirakel. Något kunde förändra vardagen och gör den lite varmare, här och nu. Bjällran som sitter i dörren på det inte alltid så välbesökta studentcaféet klingade högt och Ellen tittar upp. In kommer en kille, en kille med ruffigt hår och vinterrosiga kinder som tittar på henne, bara henne och men står mest bara kvar.

Ludvig stannar till. För ett ögonblick så undrar han vad sjutton han håller på med och är nära att vända sig om och är på väg ut. Men när han ser henne sitta i den gamla antika stolen och torka tårarna med tröjärmen så bestämmer han sig och går närmare, ända fram till bordet och klämmer ut ett nervöst "Hej".

Ellen tittar upp och svarar med samma fras. Blygt sätter den främmande killen sig ner bredvid. Hon tänker inte så mycket, hon mest bara tittar på honom och hans fasligt söta ansikte och blyga ansiktsuttryck. "Ludvig", säger han och sträcker fram en solbrun hand. "Ellen", svarar hon och klämmer fram ett leende. Han var söt den här killen och när han log glömde hon med ens allt det sorgliga.

Ludvig samlade mod och log. Så sa han det som han aldrig trott han vågat men så många gånger drömt om. "Jag har sett dig på detta caféet många gånger, du sitter alltid här i fönstret och läser eller ler med dina vänner. Jag har sett dig på vägen till bussen också, ditt hår ligger alltid så fint om axlarna..
Jag har sett dig och du är fin. Du verkar så glad och när du ler gör du liksom mig glad. Så jag ville mest säga detta, och försöka göra min och kanske, för jag hoppas att göra din dag, kanske lite bättre"

Ellen la sin hand ovan på Ludvigs och tänkte, mirakel.