coffeegirl

jag måste bara få skriva lite till.


ph: weheartit.

Han skriver att han ska gå och lägga sig i den nya dubbelsängen i den lilla lägenheten där han bor. Han skriver att han hellre hade haft mig där än den tomma ytan som bara är där och finns. Han är inte en sådan som brer ut sig utan mer en sån som håller sig på sin plats, fast kanske flyttar sig lite närmare, kanske för att han fryser, kanske för att han tycker om den som ligger bredvid.

Jag svarar och säger att tråkighetsnivån pluggandet har nått sin gräns och att jag hellre tar upp den där tomma ytan och ligger och pratar med honom. Jag berättar hur mycket jag kan prata när jag väl kommer i gång och hur mycket jag har att berätta för honom. Vi har ju inte bytat blickar sedan mars. Han säger att det finns mycket han skulle vilja säga till mig med, om jag var där. Jag frågar honom varför han inte säger det här och nu och svaret blir kort. För att du är långt borta. Du måste vara här.

Det känns så väldans konstigt alltihop. Hans djupa ögon och förvirrande leende har ja knappt hunnit se på riktigt och hans varma doft och lena armar har jag knappt känt av. Då tycks allting kännas så löjligt. Jag vet att om dagarna går och den ända i drömmen är den bild jag har av honom där hans armar utsträckta mot snöfall och hans alldeles för kortklippta hår skimmrar i soluppgång så kommer orden kärlek inte kännas som mer än en önskning än ett faktum.

Så jag sitter hemma ensam i köket. Bara ljusen är tända och det ända som är varmt är tekoppen och min panna. Jag kan inte låta bli att låta önskningarna om att ligga alldeles för nära och prata alldeles för länge sväva runt i huvudet. Men jag borde inte, bode inte låta. För den jag vill hålla om allra helst är inte honom. Inte honom långt långt borta.

Så han frågar varför, varför inte egentligen? Och även fast han säger att han gör det så vet jag att han inte förstår när jag säger det själv. Vi har ju inte bytat blickar sedan mars.