coffeegirl

Han stod där utanför dörren. Jag kunde se genom fönstret vid sidan av ytterdörren. Hans ögon var bruna och håret var rufsigt. Jag sprang bort till köket, nämnde att alla kommer och återgick till matlagningen. Pip, skrik och rus gick igenom mig och jag kunde inte hålla tankarna i styr. Det kändes som om jag fortfarande gick på högstadiet, på första festen och såg stora kärleken komma gående emot mig. Känslan satt som klister och var så svår att skaka av men när musiken slogs i gång och maten började lukta precis som den alltid gör släppte jag de nervösa tankarna. Jag var sexton och jag var äldre, mognare, modigare och så mycket bättre på att dansa. Det var liksom ingen ide att vara nervös.

Ett hej, ett leende, bländande och alldeles för perfekt vitt. Jag hälsade tillbaka och frågade hur allt var och så. Jag kunde känna hur kinderna blev något varmare men åh, jag kände mig så underligt och ovanligt bekväm runt honom. Han gjorde mig så varm men det var samtidigt så lätt att prata, att le och att kanske flirta lite med ögonlockarna. Han smekte sin hand längs min arm och sa att vi skulle ses vid middagen och så gick han, drog handen genom hans tjocka, rufsiga hår och så var han ute ur köket och jag fortsatte med köttet. Och jag kunde inte sluta le.



Jag gick till badrummet förfinade läpparna med hjälp av läppstift kombinerat med lappgläns. Jag kände mig fin iden kvällen. Jag var nöjd med håret och det var så lätt att hålla koll på det när det satt så perfekt uppe i hästsvansen. Min klänning var lagom på både längd och bredd och mitt självförtroende låg högre än någonsin. Om han visste hur lätt jag kände mig.
Så gick favoritdanslåten i gång och jag kände mig så glad, jag tog tag i första bästa hand och tillsammans stod vi, två tjejer mitt på golvet bland alla våra närmsta vänner. Helg innan jul och jag var med bara bra personer. Och en av dem var nästan alldeles för bra.



Vid matbordet fick jag sitta bredvid honom. Vi satt i mitten och vi satt där länge. Alla pratade och skojade och jag fick beröm för maten och kritik för de kanske lit för blommiga faten. Men julslingorna, pyntet och all musik gjorde allt så juligt mysigt att det inte gjorde något. Ett andetag, en viskning, rosiga kinder och flackande blickar. Och jag som inte trodde att kvällen kunde bli bättre.



"Var du är bra i kväll, du är för bra" Var det till mig? Frågorna i huvudet snurrade och jag kunde inte låta bli... "Jag trodde du bara tyckte att jag var en tjejkompis som alla andra". Han tittade på mig, viskade "kom!" och ursäktade oss. Så tog han min hand och drog med mig ut i köket. Jag kände mig inte lika modig längre. Men dubbelt så varm.



Tonårstankar gick igenom mitt huvud, tänk, tänk, tänk om han gillar mig sådär mycket som jag har drömt om. Han tog fram en stor plastpåse och fram lyfte han två stora flaskor. "Ingen julmiddag utan julmust" sa han och log. Han gav mig en flaska och gick tillbaka till sin plats vid sitt bord. Men han satte sig inte ner. Han stod i stället kvar på sin plats, harklade sig och sa "Vi måste skåla för värdinnan". Han pekade på mig och avfyrade leendet som gjorde mina kinder varmare än aldrig förr. Ett rus gick igenom kroppen och så sa han "skål, för dig och all mat, musik och för att du samlade i hop alla, du är verkligen inte som alla andra".



Och så klingade glasen i varandra. Jag log, jag var glad men samtidigt förstod jag ingenting. Han la armen om mig, log och så fick jag det där modet då kände jag den där lättheten. Så gick jag och slog på musiken med vetskap om vilken låt som skulle följa upp efter låten med dansfeber som nu gick i gång. "Dansa!" sa jag, fastän jag själv bara stod still. Jag hade väntat på denna kvällen, jag hade hoppats på att förstå. Sedan den middagen i oktober har jag känt honom, sedan den där kvällen i november har jag haft viljan att hålla om honom, igen och sedan första december då vi möttes för en fika på stan hade gnistorna sprakat mellan varje mobil under varje samtal. Dansfebern tog slut och jag tog hans hand, wintersong gick i gång och jag la armarna runt hans hals. Ingen brydde sig, några hade gått till köket för att diska, några gick ut för att röka, paren låg i sofforna och jag viskade. "Jag förstår ingenting, mest av allt förstår jag inte att du inte förstår"



Jag hade väldigt mycket fel den kvällen för jo, han förstod. En decemberlördag skulle aldrig sluta så bra som den här. Och även om det kanske inte skulle hålla, även om vi skulle börja det nya året på var sitt håll i landet, drömmandes om någon annan så fanns det inget bättre än att spendera kvällens sista timmar bredvid honom. Kinder, händer, varma andedräkter, kyssar och ord. Om honom, om mig och två förälskade som lever ut sina tonårsdrömmar en decemberlördag.