coffeegirl

Du glömmde ditt busskort. Det var tur att jag inte kunde glömma dig.



Jag klev av bussen och gick bort mot busskuren. Alldeldes ensam satt jag frusen med blåa händer, röda kinder och tår som av is och tittade ner på mina slitna kängor. Det var inte förrän jag hörde ljudet av en en buss köra in mot min hållplats som jag såg honom. Han såg ganska vanlig ut, fast ändå inte. Smått slitna jeans åvanpå spinkiga ben, svarta vantar som var alldeles för stora, stickade och lika grå som himlen den dagen. Hans jacka var av ett vanlig märke i en vanlig färg och mycket mer av honom såg jag inte då. Men jag var nyfiken på att se mer. Jag hade aldrig sett honom där förut. Han åker aldrig med min buss och han har aldrig stått i hörnet av busskuren och frysigt bredvid mig, han hade aldrig stått där och osat en varm doft av klementin, höst, kanel och värme.

Bussen kom och vi klev på. Han gick först. Han drog kortet igenom läsaren och slog sig ner på det röda sätet, till vänster, tredje raden, mot fönstret. Då, medans jag gick förbi, fick jag se honom på riktigt, och han tittade upp och så fick han också se mig. Med käkben tydligare än jag någonsin sett och med hy blek som is såg han ut som något från en film, som en vampyr eller pojken som försvann i snöstormen i landet långt långt borta. Jag slog mig ner på raden bakom och beundrade hans bruna hår som stod upp i en virvlande kalufs.

Vi hoppade av på samma hållplats. Jag hade aldrig sett honom där förut och tänkte springa efter honom och fråga vem hand var, om han bodde där och om han var ny, men vågade inte. Det ångrade jag hela vägen hem. Den eftermiddagen satt jag hemme, drack te, tänkte på honom, pluggade, komm i håg vänner kom förbi, jag glömde. Sent vid sju gick jag ut igen, bara för att känna lite mer höstdoft, lite mer vinterkyla och se lite mer höstlöv. Jag tittade ner på mina trasiga kängor som sparkade löven som flög upp och i väg i virvlar och sedan landade i en annan hög lite längre bort. Plötsligt hörde jag jag mer sprak från andra sidan gatan. Jag såg upp och fick syn på den vita hyn och kindbenen.

"Där är du ju!" ropade han. Förvånad stannade jag upp, mitt i vägen och han kom emot mig. Ett tveksamt hej var det ända jag fick fram, och han log. Och jag blev med ens varm. Hans kinder var röda och om det var kylan eller om han rådnade kunde jag inte säga. Alla tusen möjliga tonnåringstankar gick igenom mitt huvud. Vad ska han göra? Vad vill han? Tycker han om mig? Tycker han att jag är söt? Kommer han kyssa mig? skulle allt bli som en drömm?

"Du glömmde ditt busskort" Sa han och med ens släcktes alla mina förhoppningar...
"Det var tur att jag inte kunde glömma dig"
...och tändes igen.