coffeegirl

Jag minns för ett år sedan, då det snart var höstlov och alla drömde om kärlek, även jag. Jag var kär. Så kär att jag satt dagarna långa och klinkade på pianot, låten som jag tänkte var om honom. Han hade alltid farfarströja på sig, han hade alltid halsduk och i bland hade han också en hatt. Han var lite fånig, han hade finnar och ett ganska ovårdat hår. Men det tänkte jag inte på, för allt annat var så vackert. Han och jag hade samma musik smak, samma låtar som låg extra varmt om hjärtat och samma sånger som vi nynnade på. Han och jag var precis likadana.

Det var mysig att vara kär. Men också jobbigt. Jobbigt att han inte hade någon aning om kännslorna som brann inom mig. Han visste inte att det var honom jag alltid drömmde om, han visste inte att det var honom jag längtade efter att hålla om och att det var om honom jag spelade. Det kan ha varit i dag, för just ett år sedan som jag fick nog och bestämde mig för att det var löjligt att gå omkring och hoppas på att det folk kallar ödet skulle föra oss tillsammans. Han skulle få veta allt och det skulle vara snart. Jag var bjuden på en filmkväll. En kväll då vi skulle få gå till havet och kanske hålla om varandra, kanske sova bredvid varandra och kankse, kanske få kyssa varandra. Jag ville så gärna berätta hur fin jag tyckte han var och hur gott jag tyckte han luktade.



Kvällen då jag skulle tala om sanningen för honom kom och fjärilarna i magen hade blivigt fler och ivrigare. Han bad mig att komma tidigare än de andra för att hjälpa till med maten, så det gjorde jag. Och fjärilarna i magen ville inte lugna sig ens en enda minut. Jag kom, vi lagade mat, vi gick en promenad, vi kom tillbaka och vi slog oss ner i hans rum. Han visade sin spellista för kvällen och berättade om låten han lagt till för min skull. När låten gick i gång kunde mitt hjärta inte skuta skutta och jag var så snurrig att jag nästan inte kunde säga något alls. Men ett tre ord fick jag fram och sakta men säkert klarade jag av att berätta hur jag älskade hans lukt, hur bra musiksmak han hade och jag berättade till och med om låten jag alltid spelade och hur jag alltid tänkte på honom. Han kände detsamma för mig och jag blev obeskrivligt glad och fjärilarna i magen blev, om möjligt flera. Nu skulle det bli vi, nu skulle det säkert bli vi!

Vi kysstes aldrig den kvällen, och så blev det aldrig vi. Även om vi försökte. Men det är fint att tänka tillbaka till hösten då jag satt dagarna långa och spelade den där låten på pianot och tänkte på honom.