coffeegirl

Jag minns fortfarande din förvånande min, och saknaden varar ända in på natten. Orden som du viskade för bara mig, de som var så hemliga men ändå så tydliga. Sedan sprack det, det var som att du blev rädd och flög iväg. Och jag minns när du kom hem och min mobil var inte på. Genom ett litet fönster såg jag din oroliga min när dörrklockan ringde, varför vet jag inte.
Jag svarade så stelt och så argt. Mest av önskan att du skulle säga alla sanningar där och då. Jag fick inga, det är egentligen något jag borde förstå.

Jag gick ut genom dörren och tog tag i din arm, drog dig ut på gatan, du höll mig hårt, hårt i din famn. Jag kunde känna dina hjärslag innanför ditt din tunna tröja, där innanför ditt bröst. Och du väntade på tre av mina magiska ord, inte på en ledsam röst.

 

Det går inte längre, det kan inte bli du och jag. I bland tror jag att du skojar, att jag bara finns där och att du aldrig varit kär. Jag förtjänar något seröst, moget och speciellt, så alldeles speciellt. Inte någon som väntar på mig, för att umgås och göra allt på ditt sätt, som du vill. Inte heller någon som inte vet när det gör ont. Och sådär plötsligt som det kan vara känner jag smärtvågor genom ditt bröst och lika plösligt hörs dina varma andetag inte längre .

Du sa att jag borde veta att i mig är kärlek allt du ser. Jag kan inte lita på dig, och jag ångrar att jag startade något som det här bara mer och mer. Hoppas du förstår även om jag tror att du inte kan. Det gör ont i mitt hjärta, det smärtar så. Jag visste någonstans att du aldrig skulle förstå.



En kyss utanför gatan i vintrigt regn, tårar som faller i en smal tonnårs säng. Det är inget jag vet för du berättar inte sånt. Jag bara ligger och tänker, somnar och vaknar. När jag vaknar för sista gången inser jag att allt var en dröm och att du ligger och hoppas på ett sms eller en önskning att du ska få en god natts sömn och drömmar om mig. Det får du inte, jag borde inte. Även om jag vill.